Våldtäkt | Man nekades resning i högsta domstolen

En man, 32 år gammal idag, ställdes våren 2016 inför rätta i en hovrätt västra Sverige, åtalad för våldtäkt. Han hade tidigare friats i tingsrätten, men i hovrätten dömdes han till två år och tre månaders fängelse för våldtäkt. Enligt den fällande domen hade han under 2014 tvingat sin dåvarande flickvän till sex på en efterfest efter att de båda varit ute på krogen en kväll i Varberg.

Hovrättens ansåg att kvinnans berättelse var trovärdig och att hennes uppgifter vann stöd av indirekta vittnesmål och teknisk bevisning. 32-åringen förklarade det hela med att kvinnan var sur på honom och därför anklagat honom – en förklaring som avfärdades av hovrätten.

Mannen sitter just nu i fängelse och avtjänar sitt straff, men har vänt sig till Högsta Domstolen med en begäran om resning. Han hänvisar i ansökan bland annat till att kvinnan ska ha berättat för en terapeut att hon ljugit om våldtäkten.

Återupptagen förundersökning

Förundersökning återupptogs då av riksåklagaren som förhörde såväl kvinnan som terapeuten hon påstods ha pratat med. Terapeuten berättade i förhören att kvinna berättat att hon haft ångest om att hon ljugit i en rättegång och fått sin pojkvän dömd.

Terapeuten fick sedan veta att det handlade om den dömde 32-åringen. Terapeuten tog därför kontakt med 32-åringen och dennes advokat.

Kvinnan nekar själv till detta och hävdar att hon aldrig ens hört talas om denna terapeut. Detta motsades dock av både terapeuten själv och ett vittne som ska ha sett dem tillsammans. Riksåklagaren bedömde dock terapeutens uppgifter som otydliga och svävande och konstaterade dessutom att terapeuten inte ens arbetade på den aktuella arbetsplatsen när samtalet ska ha ägt rum.

HD ansåg att terapeuten var konsekvent

Högsta Domstolen konstaterar nu att terapeutens berättelse i flera avseenden är konsekvent, men att hon också har haft svårt att placera in mötet med kvinnan tidsmässigt och att vissa uppgifter som använts för tidsangivelsen har visat sig inte stämma. De andra vittnesmålen ger visserligen ett visst stöd för terapeutens berättelse, men anses också knapphändiga och svåra att bedöma.

Sammanfattningsvis ansåg HD att de nya uppgifterna har ett lågt bevisvärde och troligen inte skulle leda till en friande dom. Man ansåg inte heller att det finns några synnerliga skäl för prövning i skuldfrågan och man avslog därför resningsansökan. Två av HD:s justitieråd var dock skiljaktiga och ville bevilja resningen med hänvisning till den så kallade tilläggsregeln. Man ansåg bland annat att terapeuten visste saker som hon inte kunde ha vetat utan att ha talat med kvinnan.